Dag 74- motivation, inre styrka och ändrade planer
Torsdag idag, och jag är just nu så trött att jag bara vill lägga mig ner och dö. Skulle kunna somna över bordet utan problem och till och med sova gott, för så slut är jag.
Den här dagen alltså... Snacka om berg- och dalbana. Började hur bra som helst, jag hade beställt en väckningssamtal från en kär vän så jag var uppe klockan åtta, tog en långpromenad med hunden och satte mig sedan ute i solen och åt frukost- helt amazing! Jag tror till och med att jag blev en aningens solbränd, och det gillar vi skarpt.
Sen bar det av in till gymmet där det blev ett benpass, lite cykel och stepmaskin och efter det käkade vi lunch och drack Celsius vid Slottet och snackade massa skit. Tillbaks till gymmet för ett pass på crosstrainern och sedan blev det en timmes 80-talsgympa/Step. Riktigt tungt pass och jag ville faktiskt bara dö där ett tag, ont precis överallt... Men jag tog mig igenom det så enligt mina beräkningar jag jag förbränt sisådär 2000 kalorier idag och om jag ska lyckas vinna... Ja, då måste jag hålla detta tempo och gärna lite till.
Annars så ja.. Det var ju meningen att jag skulle ha ytterligare en grym helg tillsammans med Sashli, Mike och Liam och en tur till Sensation i Oslo, men det sket sig ganska rejält. Fruktansvärt besviken är jag och det känns riktigt jävligt att ha kastat så mycket pengar i sjön... Trött, sur, besviken, ledsen.
Sen kan jag känna att det börjar spåra ur med den här tävlingen nu.. Det är inte meningen att vi ska bli osams, dela upp oss i smågrupper och bete oss som om vi var tillbaka på högstadiet igen, men just nu så känns det precis så och jag blir så less på det.. Vi är vuxna människor, kan vi inte bara hjälpa varandra att nå våra mål? Jag sticker inte under stol med att jag fruktansvärt gärna vill vinna och jag tänker slita som ett djur in i det sista, men nån gräns får det ändå finnas..
Och dagar som idag... När allt bara blir fel, går fel, man känner sig fel och undrar vad man håller på med egentligen. Man undrar om det verkligen är värt det, värt all smärta och all ansträngning. Dagar som idag, när man verkligen måste kämpa med sig själv och varje litet steg man tar, motivera sig till att stå kvar dom sista tio minuterna på Stepmaskinen trots att benen skakar, andningen är obefintlig och kroppen skriker av trötthet.. Det är då man måste plocka fram envisheten man har inom sig, den inre styrkan, och även fast man tror att man inte kommer klara av det så gör man det. Så länge man fokuserar på målet, ser sig själv nå fram.
Det är verkligen inte lätt, men det går. Det går, bara man vill det tillräckligt mycket..
Den här dagen alltså... Snacka om berg- och dalbana. Började hur bra som helst, jag hade beställt en väckningssamtal från en kär vän så jag var uppe klockan åtta, tog en långpromenad med hunden och satte mig sedan ute i solen och åt frukost- helt amazing! Jag tror till och med att jag blev en aningens solbränd, och det gillar vi skarpt.
Sen bar det av in till gymmet där det blev ett benpass, lite cykel och stepmaskin och efter det käkade vi lunch och drack Celsius vid Slottet och snackade massa skit. Tillbaks till gymmet för ett pass på crosstrainern och sedan blev det en timmes 80-talsgympa/Step. Riktigt tungt pass och jag ville faktiskt bara dö där ett tag, ont precis överallt... Men jag tog mig igenom det så enligt mina beräkningar jag jag förbränt sisådär 2000 kalorier idag och om jag ska lyckas vinna... Ja, då måste jag hålla detta tempo och gärna lite till.
Annars så ja.. Det var ju meningen att jag skulle ha ytterligare en grym helg tillsammans med Sashli, Mike och Liam och en tur till Sensation i Oslo, men det sket sig ganska rejält. Fruktansvärt besviken är jag och det känns riktigt jävligt att ha kastat så mycket pengar i sjön... Trött, sur, besviken, ledsen.
Sen kan jag känna att det börjar spåra ur med den här tävlingen nu.. Det är inte meningen att vi ska bli osams, dela upp oss i smågrupper och bete oss som om vi var tillbaka på högstadiet igen, men just nu så känns det precis så och jag blir så less på det.. Vi är vuxna människor, kan vi inte bara hjälpa varandra att nå våra mål? Jag sticker inte under stol med att jag fruktansvärt gärna vill vinna och jag tänker slita som ett djur in i det sista, men nån gräns får det ändå finnas..
Och dagar som idag... När allt bara blir fel, går fel, man känner sig fel och undrar vad man håller på med egentligen. Man undrar om det verkligen är värt det, värt all smärta och all ansträngning. Dagar som idag, när man verkligen måste kämpa med sig själv och varje litet steg man tar, motivera sig till att stå kvar dom sista tio minuterna på Stepmaskinen trots att benen skakar, andningen är obefintlig och kroppen skriker av trötthet.. Det är då man måste plocka fram envisheten man har inom sig, den inre styrkan, och även fast man tror att man inte kommer klara av det så gör man det. Så länge man fokuserar på målet, ser sig själv nå fram.
Det är verkligen inte lätt, men det går. Det går, bara man vill det tillräckligt mycket..
Kommentarer
Trackback
